Det tycker jag är tre ord som beskriver Bk Tinnis försäsongsträning utomordentligt bra. Om vi inte är det starkaste laget i division III och IV i sommar så slutar jag med fotboll. Då tänker jag inte röra en boll igen i hela mitt liv. Om vi inte är det starkaste laget efter alla gånger vi bärt omkring på varandra, all mjölksyreträning, alla intervaller, alla explosiva hopp, alla tidiga mornar och sena kvällar .. Är vi inte det starkaste laget då så tror jag nästan att helvetet fryser till is. För jag har nog aldrig tränat så hårt som innför den här säsongen. Det tråkiga är att jag inte får vara med och avsluta den.

Igår var det tisdag och brottningsfys stod på schemat. Brottningen är den hemskaste och jobbigast träningen på hela veckan .. Men på något konstigt sätt så är det ändå den träningen som jag längtar mest till. Jag vet inte varför. Tror jag har någon konstig böjning som gör att jag vill plåga mig själv till det yttersta, men jag är inte helst säkert!

Det syndes dock inget blod på den träningen men svett och tårar fanns det gott om. Tårarna kom i första passet då Cornelia skadar sig ordentligt. Stukad vrist, ajajaj! Upphopp kan vara riktigt farliga. Men jag vet att Cornelia är stark och hon kommer snart vara tillbaka. Kämpa på! Du kan få låna min balanskudde om du vill!

I det andra passet som jag var med i svettades det ordentligt redan efter tio minuter in i uppvärmningen. Eve var på krigsstigen och redo att träna skiten ur oss. Jag börjar fundera på om det är något fel på brottare. Jag låg där på mattan, redo att spy, efter den jobbigaste stafetten i hela mitt liv. Jag låg där som sagt och funderade över vad det är för fel på dem. Varför gör de såhär mot sig själva? Tycker de att det är roligt? Och inte nog med att de gör det mot sig själva de gör det flera gånger i veckan också .. Det är inte okey!

Tårar kom även i slutskedet av detta pass. Vi skulle stå i två ringar. Det var tävling. Tävlingen gick ut på att hela gruppen skulle stå i 90 graders vinkel med benen så länge som möjligt. Alla ni som gjort det här vet hur jobbigt det är för låren och hur ont det gör. Och alla som någon gång spelat en lagsport, eller vilken sport som helst föresten, vet att man inte ger upp. Inte när det är tävling. Man sviker inte sig själv och man sviker inte laget. Man viker inte ner sig! Självklart är det svårt att inte vika ner sig när benen skakar okontrollerat och det bränner sönder i låren så här var tårarna framme. Och diverse svärord! Men ingen gav sig och det är fruktansvärt starkt.

Innan jag avslutar vill jag bara passa på att säga hur sjukt imponerad jag är av träningsmaskinen Hanna Nyqvist. Helt sjuk människa. Jag har aldrig varit med om en person med så hög träningsmoral och så god självdiciplin. Hon körde dubbla pass på brottninen igår. OBSERVERA DUBBLA! Det är inte att leka med.

Nu peppar vi för fotboll i Ryd ikväll :D!

/ Jossie.