That's right! Onsdagens träning var inte att leka med. Vi var inomhus, i Kungsis, för att kommunen fortfarande inte förstått att konstgräset måste underhållas för att vi ska kunna spela på det. Det var nog den tyngsta träning jag någonsin varit med om. Och inte för att träningen i sig var tung, lugn löpning ute i 15 min och teknikträning inne i en timme, utan för att mina ben var de tyngsta jag någonsin varit med om. Det var helt sjukt. Träningsverken efter mördarträningen i brottningshallen i tisdags var grov. Jag kunde knappt lyfta mina ben. De vägde säkert 30 kg styck. Tror inte jag var ensam om det heller. Ni som läst Idas inlägg har nedanför förstår lite hur vi hade det. Benen hängde liksom inte med. De försvann, tyngde ner och var allmänt i vägen. Jag gjorde i alla fall inte många rätt igårkväll. Mina volleypassningar blev sateliter och spänsten vid nickarna var, SNÄLLT RÄKNAT, två mariekex.

Men vi kämpar på. Det gör vi verkligen. All cred till oss faktiskt. Vi var hur många som helst på träningen och trots all smärta så gjorde vi så gav vi allt vi kunde. Fan vad bra vi är alltså! Hatten av för Bk Tinnis.

Nu är det tagg för träning på söndag och ännu mer tagg för första träningsmatcherna nästa helg :D. Det ser jag verkligen fram emot. Det är nästan som en liten julafton. Ut på plan, köra järnet, krossa!

Som avslutning slänger jag in ett otroligt bra citat från Liverpoollegenden Bill Shankly:

"Some people believe football is a matter of life and death. I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that."

Nu kör vi tjejer!

/ Jossie